Hela mysrysargenren går förstås att analysera utifrån såväl ett marxistiskt som ett feministiskt perspektiv. Det grundläggande temat är ju ofta en klassresa - en ung, inte speciellt välbärgad kvinna, kommer till en herrgård etc. och efter diverse dramatiska och småkusliga förvecklingar slutar det mycket ofta (men definitivt inte alltid!) med att hon gifter sig men någon förmögen man.
Ja, jag var helt medveten om detta när jag slukade mysrysare. Jag var vänsterpolitiskt aktiv under hela sjuttio- och åttiotalet och det var under andra hälften av sjuttiotalet och början av åttiotalet som jag läste som mest mysrysare. Jag läste ofta med pennan i handen och jag gjorde en massa utropstecken och (sic!) i marginalerna. Men samtidigt var jag på något oerhört underligt sätt fascinerad av genren. Jag kunde inte slita mig från den.
Nu handlade det inte endast om klassresor. I "När vinden gråter är döden nära" handlar det, om jag nu minns rätt, om en kvinna som kom som barnflicka till ett hus, och som upptäckte att det barn hon skulle ta hand om for väldigt illa och var utsatt för olika hot. Om jag minns rätt, alltså.
En annan bok som gjorde stort intryck på mig hette "Tornet i fjärran". Det var inte en mysrysare, jag tror den var i en serie som hette Rosenserien. Den handlade om en flicka, som bodde hos en extremt elak styvfar. Varje dag tittade hon ut mot ett torn långt bort vid horisonten. Det fanns upplysta fönster i tornet och hon fantiserade om att där bodde underbara människor, och om hon bara kom dit skulle allt bli bra. Så en dag rymmer hon, för att hon vill ta sig till tornet i fjärran...
Vad som hände sen minns jag inte, mer än att det i slutändan torde ha slutat lyckligt. Det gjorde det nämligen i alla sådana böcker. Jag lånade ut "Tornet i fjärran" och fick aldrig tillbaks den. Annars skulle jag nog i alla fall ha sparat just den. Jag får väl läsa om den på KB nån gång
Det skulle vara intressant att lite grann gå tillbaka till genren, för att se hur jag skulle se på den nu.
Lägg väl märke till att mysrysarserien och dess motsvarigheter alldeles uppenbart riktade sig till kvinnor. Det var inga problem för mig. Jag läste Mitt Livs Novell också. Däremot väldigt sällan herrtidningar.
-------------------------
PS. Gör lite snabbkoll på nätet och ser att "Tornet i fjärran" faktiskt skrevs av Margit Sandemo och gavs ut på nytt för inte så länge sen. Den borde inte vara så svår att få tag i!
Sunday, April 22, 2012
Friday, April 20, 2012
Mysrysare
Håller på och läser "Mörkrets mästare: skräcklitteraturen genom tiderna" av Richard Berghorn och Annika Johansson. Den får mig att tänka på min relation till skräcklitteraturen.
Jag har alltid fascinerats av skräckromantisk litteratur då jag upplever den som på sätt och vis realistisk. Den motsvarar kanske min upplevelse av världen bättre än den mesta annan litteratur.
Men- det betyder egentligen inte att jag vill bli skrämd. Jag vill läsa OM skräck, på ett sätt som inte ger en skrämselhicka. Det är kanske därför jag gillar Lovecraft - han är egentligen aldrig otäck, däremot gåtfull och fascinerade.
Men under sjuttiotalet hittade jag en än mer godartad genre. Den kallades "Mysrysare" och gavs ut i en pocketserie med samma namn. Den såldes i pressbyrån och kom kanske ut två gånger i månaden eller så. Mysrysare fyllde nog minst två hyllor på min bokhylla.
Men tiden går och jag har flyttat en massa gånger och ofta inte haft möjlighet att få flytthjälp. Så alla mysrysare, säger alla, har kommit bort. Det är sorgligt.
Nu vet jag inte om genren ens kan kallas "skräck". I så fall är den "skräck light".
Det roligaste med den är dock att minst 75 procent av alla mysrysare hade en väldigt likartad handling… Den såg ut så här. Ungefär.
En ung kvinna kommer till ett slott, alternativt en herrgård. Anledningen till att hon kommer dit varierar. Antingen har hon fått ärva, eller så är hon barnflicka, eller så är det något annat.
Det visar sig snart att huset, släkten och den nästan oundvikliga omkringliggande heden ruvar på hemligheter. I huset finns det ett eller flera lönnrum, där hemligheter bevaras. Ofta handlar de om någon släkting som man vill gömma för omvärlden . På heden ser man märkliga ljus och ofta händer det saker nere vid havet.
På nätterna hörs konstiga ljud.
En av männen i huset verkar vara jätteskum och en annan verkar jättetrevlig. Mot slutet visar det sig nästan alltid att det är den skumme som är trevlig och den trevlige som är skum.
Det blir en dramatisk händelsekedja där den unga kvinnans liv direkt sätts i fara. Men mot slutet löser det sig, förstås, och ganska så ofta gifter hon sig med den förment elake, i realiteten snälle, mannen .
Ju mer jag skriver ju mer saknar jag mysrysarna. De hade ofta dessutom fascinerande omslag. Ofta en kvinna som står på en hed. Eller utanför ett slott. Eller framför en grotta. Ofta klädd i klänningar av 1800-talssnitt. För, väl att märka., många utspelade sig inte i nutid. Det var mer romantiskt med 1800-talet.
Nej, de verkliga skräckentusiasterna skulle väl fnysande avfärda mysrysarna. Men det fanns något visst med dem. Jag minns speciellt en som hette "När vinden gråter är döden nära". Den grep tag i mig extra. Av någon anledning.
PS. Egentligen borde jag väl rodna generat efter detta lilla avslöjande. Men det anmärkningsvärda är att jag inte ens gör det.
Talle-Maja
/Länken till Måna Bergers dikt har länge varit obsolet, och gått till något helt annat. Har ändrat det nu, så nu kommer man fram till denna fina dikt. /
Skogsrået fortsätter att fascinera även i våra dagar. Vill gärna länka till "Talle-Maja", Måna Bergers ganska så fyndiga dikt om ett skogsrå. Som alla kan se är den mer sympatiskt inställd till rået än de båda tidigare texterna av Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf!
Skogsrået fortsätter att fascinera även i våra dagar. Vill gärna länka till "Talle-Maja", Måna Bergers ganska så fyndiga dikt om ett skogsrå. Som alla kan se är den mer sympatiskt inställd till rået än de båda tidigare texterna av Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf!
Viktor Rydbergs "Skogsrået"
Selma Lagerlöf var ju inte den enda svenska författare som var intresserad av skogsrået. Under 1800-talet väcktes intresset för folktrons väsen, som en del av en nationalromantisk trend.
Viktor Rydbergs dikt om skogsrået skiljer sig från Selma Lagerlöfs skildring på ett avgörande sätt. Medan Lagerlöf i Nils Holgersson faktiskt fokuserade på skogsråets huvudsakliga funktion, som rådare över skogen och dess djur, var Rydberg en av de många var huvudsakligen intresserade sig för en av dess mindre centrala egenskaper - dess roll som erotiskt väsen.
Det var han ju inte ensam om. Under 1900-talet kom denna sida att helt dominera bilden av rået. De ensidiga skildringarna hos folklorister som Carl Wilhelm von Sydow, Jan Öjvind Swahn och Ebbe Schön.bidrog till att denna aspekt helt kom att dominera de populära föreställningarna om rået.
Både Lagerlöf i "Nils Holgersson" och Rydberg i dikten Skogsrået demoniserar på olika sätt det rå som i folktron inte alls var entydigt ont. Men de gör det alltså på helt olika sätt. Hos Lagerlöf är rået ett hot mot "de arma" tamdjuren, hos Rydberg är det ett hot mot mannens psykiska hälsa...
------------------------------------------
Skogsrået
Han, Björn, var en stark och fager sven
med breda väldiga skuldror
och smärtare midja än andre män -
slikt retar de snöda huldror.
Till gille han gick en höstlig kväll,
då månen sken över gran och häll,
och vinden drog
med hi och ho
över myr och skog,
genom hult och mo;
då var honom trolskt i hågen,
han ser åt skogen och har ej ro,
han skådar åt himlabågen,
men träna de vinka och nicka,
och stjärnorna blinka och blicka:
gå in, gå in, gå in i vinande furumo!
Han går, han lyder det mörka bud,
han gör det villig och tvungen;
men skogens dvärgar i kolsvart skrud,
de fara med list i ljungen
och knyta ett nät av månens sken
och skuggan från gungande kvist och gren,
ett dallrande nät
i ris och snår
bak vandrarens fjät,
där fram han går,
och skratta så hest åt fången.
I hidena vakna ulv och lo,
men Björn han drömmer vid sången,
som runt från furorna ljuder
och viskar, lockar och bjuder:
gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!
Nu tystnar brått den susande vind,
och sommardejlig är natten,
och vällukt ångar från blommig lind
vid tjärnens sovande vatten.
I skuggan hörs ett prasslande ljud:
där böljar en skär, en månvit skrud,
där vinkar en arm
så mjäll och rund,
där häves en barm,
där viskar en mund,
där sjunka två ögon i dina
och leka så blå en evig tro,
att alla minnen försina;
de bjuda dig domna och glömma,
de bjuda dig somna och drömma
älskogsro i vyssande sövande furumo.
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
ha dragit hans håg från harv och plog,
han kan ej le
och fröjdas som förr,
och åren de se
in om hans dörr,
men finna ej barn och blomma;
han vesäll åldras i öde bo,
kring härden stå sätena tomma,
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren,
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.
Viktor Rydbergs dikt om skogsrået skiljer sig från Selma Lagerlöfs skildring på ett avgörande sätt. Medan Lagerlöf i Nils Holgersson faktiskt fokuserade på skogsråets huvudsakliga funktion, som rådare över skogen och dess djur, var Rydberg en av de många var huvudsakligen intresserade sig för en av dess mindre centrala egenskaper - dess roll som erotiskt väsen.
Det var han ju inte ensam om. Under 1900-talet kom denna sida att helt dominera bilden av rået. De ensidiga skildringarna hos folklorister som Carl Wilhelm von Sydow, Jan Öjvind Swahn och Ebbe Schön.bidrog till att denna aspekt helt kom att dominera de populära föreställningarna om rået.
Både Lagerlöf i "Nils Holgersson" och Rydberg i dikten Skogsrået demoniserar på olika sätt det rå som i folktron inte alls var entydigt ont. Men de gör det alltså på helt olika sätt. Hos Lagerlöf är rået ett hot mot "de arma" tamdjuren, hos Rydberg är det ett hot mot mannens psykiska hälsa...
------------------------------------------
Skogsrået
Han, Björn, var en stark och fager sven
med breda väldiga skuldror
och smärtare midja än andre män -
slikt retar de snöda huldror.
Till gille han gick en höstlig kväll,
då månen sken över gran och häll,
och vinden drog
med hi och ho
över myr och skog,
genom hult och mo;
då var honom trolskt i hågen,
han ser åt skogen och har ej ro,
han skådar åt himlabågen,
men träna de vinka och nicka,
och stjärnorna blinka och blicka:
gå in, gå in, gå in i vinande furumo!
Han går, han lyder det mörka bud,
han gör det villig och tvungen;
men skogens dvärgar i kolsvart skrud,
de fara med list i ljungen
och knyta ett nät av månens sken
och skuggan från gungande kvist och gren,
ett dallrande nät
i ris och snår
bak vandrarens fjät,
där fram han går,
och skratta så hest åt fången.
I hidena vakna ulv och lo,
men Björn han drömmer vid sången,
som runt från furorna ljuder
och viskar, lockar och bjuder:
gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!
Nu tystnar brått den susande vind,
och sommardejlig är natten,
och vällukt ångar från blommig lind
vid tjärnens sovande vatten.
I skuggan hörs ett prasslande ljud:
där böljar en skär, en månvit skrud,
där vinkar en arm
så mjäll och rund,
där häves en barm,
där viskar en mund,
där sjunka två ögon i dina
och leka så blå en evig tro,
att alla minnen försina;
de bjuda dig domna och glömma,
de bjuda dig somna och drömma
älskogsro i vyssande sövande furumo.
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
ha dragit hans håg från harv och plog,
han kan ej le
och fröjdas som förr,
och åren de se
in om hans dörr,
men finna ej barn och blomma;
han vesäll åldras i öde bo,
kring härden stå sätena tomma,
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren,
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.
Djurens nyårsnatt
I Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" finns en berättelse om ett skogrå. Det är på samma gång en skräckromatisk och, uppriktigt sagt, en lite sliskig berättelse, men samtidigt intressant.
Skogsrået framställs som allierad med vilddjuren, och som ett hot mot tamdjuren. En präst får en inblick i detta, och beslutar efter sitt skakande möte med skogsrået, att arbeta för att "beskydda" de tamdjur "som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.". Resultatet av detta blev "att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen"...
Nils Holgersson är skriven för barn. De förväntades nog inte reflektera över att de "arma" tamdjuren, när de väl har räddats från vilddjuren, i de flesta fall blir minst lika grymt slaktade - av just människorna. Och över att berättelsens sensmoral alltså blir ganska så cynisk. Jag tror inte jag reflekterade över detta, jag heller, när jag först läste berättelsen.
Jag läste den hösten 1962, när jag var sju år. Jag hade fått boken av min lärarinna i Gubbängsskolan, Tyra Tjernberg. Berättelsen gjorde ett mycket starkt intryck på mig och bidrog kanske till att jag senare blev djupt fascinerad av skogsrån.
Nu ska man inte tro att Selma Lagerlöf var konsekvent negativ till skogsrån. I Gösta Berlings saga finns en annan berättelse, som är mycket mer positivt hållen. Jag återkommer till den.
Och ja, i juli 2006 kom jag själv till Blacksås. Nej, jag kom inte längre än till foten, vi hade åkt bil och klockan var kanske 23. Men det var en märklig känsla att mitt i natten stå vid det berg, där en berättelse som så trollband mig vid sjuårsåldern, utspelade sig.
--------------------------------------------
Djurens nyårsnatt
På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva. "Ja, nu är vi här igen," sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid.
Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades.
Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: "Vi borde inte behöva ha de så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står därborta och titta oppåt Blacksåsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka."
Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart med sig. Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.
"För flera hundra år sedan," sade han, "hände det, att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen. Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade varit kallad i sockenbud långt borta i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen. Nu äntligen var ha på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt.
När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i. Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast det inte själv syntes. Om inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma brungråa färg.
Den där natten red prosten en häst, som han satte stort värde på. Den var stark, uthållig och nära nog så klok som en människa. Bland annat förstod den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen. Sålunda kom han nu också ridande mitt i gråa natten och villande skogen med tyglarna hängande lösa och tankarna långt borta.
Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla nästa dag och på mycket annat dessutom, och det dröjde en bra stund innan det föll honom in att ta reda på hur långt han hade hunnit på hemvägen. När han till sist såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom som vid resans början, blev han ganska förvånad. Han hade nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.
Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar och berg. När prosten såg, att han ännu befann sig i obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen av socknen, och att han nu måste färdas mot norr för att komma hem. Men detta var just var han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller kanske mot öster.
Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig. Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig. Han hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i sina funderingar.
Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på att sopa honom från hästryggen. Då förstod han, att han måste ta reda på vart han hade kommit.
Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig. Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten övertygad, att den gick åt orätt håll.
Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen. Men knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt skogen.
Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.
Hästen redde sig väl, fastän den inte hade någon stig att följa. Stod en bergklint i vägen, klättrade den oppför den lika vig som en get, och när det sedan bar utför, satte de fötterna samman och kanade utför de branta hällarna.
'Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!' tänkte prosten. 'Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan.'
Han fick inte längre grubbla över detta, för han kom helt hastigt fram till en plats, som han kände igen. Det var en liten mörk tjärn, där han hade legat på fiske förra sommaren. Nu såg han, att det stod just så till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt.
Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte på detta sätt låta hästen föra honom bort i obygden. Han måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, tills de komme in på kända vägar. Han lindade tyglarna om armen och började vandringen. Det var inte någon lätt sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte rädd för någon ansträngning.
Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.
Då blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig slå den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu heller. I stället kastade han tyglarna och gick ifrån den. 'Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill gå din egen väg,' sade han.
Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen kom efter honom, fattade ett försiktigt grepp i hans rockärm och sökte hejda honom. Prosten vände sig då om och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför den betedde sig så underligt.
Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, så han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas. Han förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan. Den riktade en blick åt honom, som var både bedjande och förebrående. 'Jag har tjänat dig och gjort sin vilja dag efter dag,' tycktes den säga. 'Ska du inte kunna följa mig denna enda natt?'
Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets ögon. Det var klart, att hästen behövde hans hjälp på ett eller annat sätt den här natten, och som han var en karlakarl, beslöt han genast, att han skulle följa den. Utan vidare dröjsmål ledde han den fram till en sten för att kunna stiga opp i sadeln. 'Gå på du!' sade han. 'Inte ska jag överge dig, eftersom du vill ha mig med. Ingen ska säga om prosten i Delsbo, att han nekar att följa någon, som är i nöd.'
Efter detta lät han hästen gå, som den ville och tänkte bara på att hålla sig kvar i sadeln. Det blev en farligt och besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom honom, som om de färdades oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför vådliga branter. Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom sådan mark. 'Du ämnar väl aldrig dig opp på Blacksåsen heller?' sade prosten och skrattade litet på samma gång, för han visste, att Blacksåsen var ett av de högsta bergen i Hälsingland.
Mittunder ritten började prosten märka, att han och hästen inte var de enda, som färdades ute den natten. Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. Det lät, som när stora djur banar sin väg genom skogen. Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren.
Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen.
Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig omkring åt alla håll. Han såg ut över omätliga sträckor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar. Så mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i detta, men snart fick han klart för dig var han befann sig.
'Jo jo män, är det Blacksåsen, som jag har ridit opp på,' tänkte han. 'Det kan inte vara något annat berg. Där i väster ser jag Järvsö klack, och i öster blänker havet omkring Agön. Oppe i norr ser jag också något, som skiner. Det är nog Dellen. Och här i djupet under mig ser jag den vita röken från Nianforsen. Ja, det är Blacksåsen, som jag har kommit opp på. Det var också ett äventyr!'
När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade hästen bakom en yvig gran, som om den ville hålla sig dold där. Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt.
Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, som han hade väntat. Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta var många vilda djur församlade. Det såg ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting.
Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen. Den märktes, att de hade svårt för att hålla sig vakna. Bakom dem satt några hundra vargar i täta leder. De var inte sömniga utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om sommaren. De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste då någon kom dem nära. Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden. Och bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större djuren.
Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst. På den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Rået var högt, som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.
Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd. 'Det är ju alldeles omöjligt, det här,' tänkte han. 'Jag har ridit omkring för länge i skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt med mig.'
Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.
Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten pinglande skälla. Och strax hörde han buller av steg och av bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.
Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till fäboden. Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och därefter ungkreatur och kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.
Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren. Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla.
Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes. De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck. Allra ömkligast såg vallhunden ut. Den höll svansen mellan benen och nästan kröp utefter marken.
Skällkon ledde tåget ända fram till skogsrået, som stod på stenen på berget topp. Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade all boskap oantastad förbi vilddjuren.
Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.
För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett högt, glatt rytande framför allt om det var över en ko eller något annat storkreatur, som facklan sänktes, men det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, och hela den flock, som det tillhörde, bröt också ut i klagan.
Nu började prosten förstå vad det var han såg. Han hade allt hört talas förut om detta, att djuren i Delsbo samlade på Blacksåsen var nyårsnatt, för att skogsrået skulle utmärka vilka tamdjur, som under nästa år skulle falla i rovdjurens våld. Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.
Knappast hade den först flocken dragit bort, förrän det återigen hördes skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen. Den gick i samma ordning som den föregående och vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna flock kom skara på skara utan avbrott. Somliga flockar utgjordes blott av ett par getter. Det var tydligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till skogsrået måste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.
Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så här,' tänkte han. 'De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.'
Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen. Prosten kände igen skällkons klocka redan på långt håll, och det måtte också hästen ha gjort. Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett. 'Jaså, nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få sin dom,' sade prosten till hästen. 'Men var inte rädd du! Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte överge dig.'
Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren. Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde opp på Blacksåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuren bära honom fram mot skogsrået.
Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.
Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.
Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken.
Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting hörde han heller. Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken.
Då delade dig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp. Inte ett enda av de många vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den. Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett.
När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sig gård, visste han inte mer om det var en dröm eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."
Här slutade Bärnhard sin berättelse.
Skogsrået framställs som allierad med vilddjuren, och som ett hot mot tamdjuren. En präst får en inblick i detta, och beslutar efter sitt skakande möte med skogsrået, att arbeta för att "beskydda" de tamdjur "som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.". Resultatet av detta blev "att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen"...
Nils Holgersson är skriven för barn. De förväntades nog inte reflektera över att de "arma" tamdjuren, när de väl har räddats från vilddjuren, i de flesta fall blir minst lika grymt slaktade - av just människorna. Och över att berättelsens sensmoral alltså blir ganska så cynisk. Jag tror inte jag reflekterade över detta, jag heller, när jag först läste berättelsen.
Jag läste den hösten 1962, när jag var sju år. Jag hade fått boken av min lärarinna i Gubbängsskolan, Tyra Tjernberg. Berättelsen gjorde ett mycket starkt intryck på mig och bidrog kanske till att jag senare blev djupt fascinerad av skogsrån.
Nu ska man inte tro att Selma Lagerlöf var konsekvent negativ till skogsrån. I Gösta Berlings saga finns en annan berättelse, som är mycket mer positivt hållen. Jag återkommer till den.
Och ja, i juli 2006 kom jag själv till Blacksås. Nej, jag kom inte längre än till foten, vi hade åkt bil och klockan var kanske 23. Men det var en märklig känsla att mitt i natten stå vid det berg, där en berättelse som så trollband mig vid sjuårsåldern, utspelade sig.
--------------------------------------------
Djurens nyårsnatt
På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva. "Ja, nu är vi här igen," sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid.
Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades.
Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: "Vi borde inte behöva ha de så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står därborta och titta oppåt Blacksåsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka."
Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart med sig. Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.
"För flera hundra år sedan," sade han, "hände det, att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen. Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade varit kallad i sockenbud långt borta i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen. Nu äntligen var ha på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt.
När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i. Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast det inte själv syntes. Om inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma brungråa färg.
Den där natten red prosten en häst, som han satte stort värde på. Den var stark, uthållig och nära nog så klok som en människa. Bland annat förstod den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen. Sålunda kom han nu också ridande mitt i gråa natten och villande skogen med tyglarna hängande lösa och tankarna långt borta.
Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla nästa dag och på mycket annat dessutom, och det dröjde en bra stund innan det föll honom in att ta reda på hur långt han hade hunnit på hemvägen. När han till sist såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom som vid resans början, blev han ganska förvånad. Han hade nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.
Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar och berg. När prosten såg, att han ännu befann sig i obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen av socknen, och att han nu måste färdas mot norr för att komma hem. Men detta var just var han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller kanske mot öster.
Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig. Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig. Han hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i sina funderingar.
Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på att sopa honom från hästryggen. Då förstod han, att han måste ta reda på vart han hade kommit.
Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig. Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten övertygad, att den gick åt orätt håll.
Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen. Men knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt skogen.
Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.
Hästen redde sig väl, fastän den inte hade någon stig att följa. Stod en bergklint i vägen, klättrade den oppför den lika vig som en get, och när det sedan bar utför, satte de fötterna samman och kanade utför de branta hällarna.
'Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!' tänkte prosten. 'Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan.'
Han fick inte längre grubbla över detta, för han kom helt hastigt fram till en plats, som han kände igen. Det var en liten mörk tjärn, där han hade legat på fiske förra sommaren. Nu såg han, att det stod just så till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt.
Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte på detta sätt låta hästen föra honom bort i obygden. Han måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, tills de komme in på kända vägar. Han lindade tyglarna om armen och började vandringen. Det var inte någon lätt sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte rädd för någon ansträngning.
Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.
Då blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig slå den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu heller. I stället kastade han tyglarna och gick ifrån den. 'Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill gå din egen väg,' sade han.
Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen kom efter honom, fattade ett försiktigt grepp i hans rockärm och sökte hejda honom. Prosten vände sig då om och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför den betedde sig så underligt.
Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, så han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas. Han förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan. Den riktade en blick åt honom, som var både bedjande och förebrående. 'Jag har tjänat dig och gjort sin vilja dag efter dag,' tycktes den säga. 'Ska du inte kunna följa mig denna enda natt?'
Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets ögon. Det var klart, att hästen behövde hans hjälp på ett eller annat sätt den här natten, och som han var en karlakarl, beslöt han genast, att han skulle följa den. Utan vidare dröjsmål ledde han den fram till en sten för att kunna stiga opp i sadeln. 'Gå på du!' sade han. 'Inte ska jag överge dig, eftersom du vill ha mig med. Ingen ska säga om prosten i Delsbo, att han nekar att följa någon, som är i nöd.'
Efter detta lät han hästen gå, som den ville och tänkte bara på att hålla sig kvar i sadeln. Det blev en farligt och besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom honom, som om de färdades oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför vådliga branter. Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom sådan mark. 'Du ämnar väl aldrig dig opp på Blacksåsen heller?' sade prosten och skrattade litet på samma gång, för han visste, att Blacksåsen var ett av de högsta bergen i Hälsingland.
Mittunder ritten började prosten märka, att han och hästen inte var de enda, som färdades ute den natten. Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. Det lät, som när stora djur banar sin väg genom skogen. Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren.
Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen.
Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig omkring åt alla håll. Han såg ut över omätliga sträckor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar. Så mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i detta, men snart fick han klart för dig var han befann sig.
'Jo jo män, är det Blacksåsen, som jag har ridit opp på,' tänkte han. 'Det kan inte vara något annat berg. Där i väster ser jag Järvsö klack, och i öster blänker havet omkring Agön. Oppe i norr ser jag också något, som skiner. Det är nog Dellen. Och här i djupet under mig ser jag den vita röken från Nianforsen. Ja, det är Blacksåsen, som jag har kommit opp på. Det var också ett äventyr!'
När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade hästen bakom en yvig gran, som om den ville hålla sig dold där. Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt.
Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, som han hade väntat. Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta var många vilda djur församlade. Det såg ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting.
Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen. Den märktes, att de hade svårt för att hålla sig vakna. Bakom dem satt några hundra vargar i täta leder. De var inte sömniga utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om sommaren. De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste då någon kom dem nära. Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden. Och bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större djuren.
Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst. På den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Rået var högt, som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.
Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd. 'Det är ju alldeles omöjligt, det här,' tänkte han. 'Jag har ridit omkring för länge i skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt med mig.'
Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.
Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten pinglande skälla. Och strax hörde han buller av steg och av bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.
Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till fäboden. Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och därefter ungkreatur och kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.
Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren. Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla.
Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes. De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck. Allra ömkligast såg vallhunden ut. Den höll svansen mellan benen och nästan kröp utefter marken.
Skällkon ledde tåget ända fram till skogsrået, som stod på stenen på berget topp. Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade all boskap oantastad förbi vilddjuren.
Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.
För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett högt, glatt rytande framför allt om det var över en ko eller något annat storkreatur, som facklan sänktes, men det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, och hela den flock, som det tillhörde, bröt också ut i klagan.
Nu började prosten förstå vad det var han såg. Han hade allt hört talas förut om detta, att djuren i Delsbo samlade på Blacksåsen var nyårsnatt, för att skogsrået skulle utmärka vilka tamdjur, som under nästa år skulle falla i rovdjurens våld. Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.
Knappast hade den först flocken dragit bort, förrän det återigen hördes skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen. Den gick i samma ordning som den föregående och vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna flock kom skara på skara utan avbrott. Somliga flockar utgjordes blott av ett par getter. Det var tydligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till skogsrået måste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.
Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så här,' tänkte han. 'De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.'
Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen. Prosten kände igen skällkons klocka redan på långt håll, och det måtte också hästen ha gjort. Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett. 'Jaså, nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få sin dom,' sade prosten till hästen. 'Men var inte rädd du! Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte överge dig.'
Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren. Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde opp på Blacksåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuren bära honom fram mot skogsrået.
Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.
Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.
Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken.
Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting hörde han heller. Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken.
Då delade dig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp. Inte ett enda av de många vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den. Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett.
När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sig gård, visste han inte mer om det var en dröm eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."
Här slutade Bärnhard sin berättelse.
Subscribe to:
Posts (Atom)