Jingle Bells - med origininaltexten

Jag firar numera nästan aldrig jul. Däremot gillar jag en del julsånger (och ogillar en del andra).

Första gången jag minns att jag hörde den engelska versionen av "Jingle Bells" var när jag var 14 på gränsen till 15, någon gång julen 1969. Jag hade säkert hört den tidigare, men det är först från den gången som jag blev så att säga uppmärksammad på den.

Av någon outgrundlig anledning blev jag nästan barnsligt förtjust i den engelska motsvarigheten till Bjällerklang. Av någon än mer outgrundlig anledning har jag sedan dess föredragit den engelska versionen framför den svenska.

Eller förresten - kanske inte outgrundlig? Efter att nu för första gången studerat vad som ska vara originaltexten (det finns många senare mer menlösa texter!) börjar jag kanske, kanske få en aning om varför jag så spontant föll för den...

Den kan både höras och läsas här.
------------------------------------
TILLÄGG
Texten i You Tube-länken visar sig dock inte vara den fullständiga originaltexten. I denna finns nämligen en näst sista vers som handlar om att den unge mannen slängs av släden och att en rival skrattar åt honom. Se artikeln om Jingle Bells i engelska Wikipedia.

Rosaleen Norton, skräckromantik och religion

Jag skrev 1998 en lic-uppsats som hette Lagen och dess profet: Aleister Crowley, thelema och satanismen. Den har utsatts för mycket kritik, både saklig och osaklig. Jag skulle skrivit den på ett helt annat sätt om jag hade skrivit den nu.

På sidan 116 hade jag några rader om den australiska ockultisten Rosaleen Norton (1917-79). Där skrev jag följande.

"Många personer som i dag kanske skulle definiera sig som satanister föredrog före 60-talet att karakterisera sig på andra sätt. Ett exempel är den australiska konstnären och ockultisten Rosaleen Norton, som offentligt förklarade sig vara 'Pan-dyrkare' i 50-talets Australien, men vars ockulta konst och diktning pekar mot en satanistisk begreppsvärld mer än något annat. I hennes konst kan man finna såväl inverterade pentagram med djävulsbilder insprängda som andra satanliknande bilder - några döpta till 'Pan'" .

Sedan följer en referens till Nevill Drurys bok "Pan´s Daughter: The Magical World of Rosaleen Norton" .

2006 var jag i ett tillstånd av panikångest och slängde de flesta av mina böcker. Detta var en av dem. Men just denna insåg jag efter några år att jag gärna skulle vilja titta på igen. Så nu har jag införskaffat ett nytt exemplar av den (dvs av versionen från 1988 i pocket 1993; det ser ut att ha kommit en utvidgad version senare).

Idag har jag läst ut den. Väl att märka läst ut den - inte läst om den...  För jag inser att när jag skrev lic-uppsatsen läste jag den aldrig. Jag tittade endast på bilderna och läste små stycken här och var.

Det var nu inte så jag brukade göra då. De flesta referenser i lic-uppsatsen hade jag faktiskt läst, och ganska så noga. Men just den här hade jag nästan inte läst alls. Jag skäms lite, och undrar också varför.

Den teori om Norton som jag förde fram i uppsatsen var i och för sig inte helt orimlig. Till och med Church of Satans grundare Anton LaVey har vid något tillfälle skrivit att det innan han gjorde "satanism" till något någorlunda rumsrent fanns personer som hade sympatier med "Satan" som figur som ersatte denna med Pan. De har ju båda horn, och har båda vad man brukar kalla ett satyrliknande utseende.

Och Nortons bildspråk liknar inte något snällt New Age-igt. Pan och andra entiteter målas på ett sätt som många skulle uppfatta som mörkt, mardrömslikt. Norton förklarade sig också ha kontakt med andra entiteter än Pan - förutom en grekisk gudinna som Hekate, och egenhändiga fantasifigurer som Werplon och "the Jester", även Lilith och - Lucifer. Så associationen till satanism var inte helt tagen ur luften.

Å andra sidan relaterade jag inte den till min egen (i och för sig ganska problematiska) satanismdefinition jag använde i uppsatsen. Det räckte för mig då att se bilder på pentagram och en djävulsiiknande Pan-figur för att lansera hypotesen.

Men när jag nu läst ut boken, och dessutom inte längre är lika intresserad av frågan om vilka som kan definieras som satanister eller inte - reagerar jag lita annorlunda.

Norton hade sedan ung ett väldokumenterat intresserad av Howard Philips Lovecraft. Lovecraft hade som specialitet att med en serie av förstärkande adjektiv beskriva "onämnbara", monstruösa, "förruttnade" ohyggliga väsen. Jag minns när jag först läste Lovecraft-antologin Skräckens Labyrinter i januari 1976. Vad som slog mig med den då var att man nästan fick känslan av att han gjorde just det monstruösa, det fula, det motbjudande, - till något närmast heligt. Det var något som många av karaktärerna i hans berättelser faktiskt drogs till, längtade till.

Samma intryck får man när man ser Nortons bilder. De är skräck, men ändå förföriska. De är fula, men ändå vackra. Många av dem skulle nog leda till rena ångestattacker för kanske 90 procent av alla vuxna, om de fick se dem - i drömmen, för att inte tala om i en intensiv vision (och ännu värre hallucination) i vaket tillstånd.

Vad som gäller vuxna borde än mer gälla barn. Om jag inte läst det jag nu läst om Norton skulle jag kanske säga att jag trodde att det gällde hundra procent av alla barn. Men nu skrivs det om Norton att hon redan som barn upplevde de entiteter som hon skildrar i sina målningar och att dessa fick henne - att uppleva trygghet. Om det nu är sant, och inte en vuxen efterrationalisering från hennes  sida, måste hon ha varit ett ovanligt barn.

Hon var alltså inte endast konstnär utan blev efter ett tag också "häxa" och praktiserade ockultism. Exakt vad som försiggick under ritualerna framgår inte av boken, och inte heller exakt hur hennes världbild såg ut. Men det  finns ett förunderligt brev hon skrev till CS Lewis, som är återgivet i boken. Hon hade synpunkter på hans SF-trilogi, och använde sig av en svårsmält ockult terminologi som han förmodligen (lika lite som jag) förstod ett skvatt av. Han svarade tydligen aldrig. Kanske gjorde den hängivet kristne CS Lewis korstecken efter att ha läst brevet... och innan han slängde det.

Mina korta rader i lic-uppsatsen ser jag idag nog som fyrkantiga. Om hon "egentligen" dyrkade "Pan" eller "Satan" ser jag som mindre intressant. Det väsentliga är att hon på något sätt fick en inre styrka av en nattlik skuggvärld, av att tycka sig ha kontakt med (för de flesta) lätt bisarra ”mörka” väsen.

Eller som det står på sidan 112: "The vision of Rosaleen Norton is one of Night: she dislikes any of the stereotypes of beauty and finds the 'Daylight' world in general does not make good subject matter". Det är nu inte ett uttalande från någon annan om henne. Det är Rosaleen själv som skriver om sig själv - i tredje person.

Hon föddes i en höststorm den 2 oktober 1917. Enligt henne själv kan det ha varit orsaken till att hon hela sitt liv sedan drogs till mörkret.

Hon dog den 5 december 1979. Några dagar innan hon dog lär hon ha sagt. "I came into the world bravely; I´ll go out bravely".

Liksom Lovecraft fann hon uppenbarligen en trygghet i det "mörka", det "onämnbara", det som andra uppfattar som "kusligt". Och oavsett hur man ska definiera hennes säregna "religion" finns det inget som tyder på att hon i praktiken gjorde speciellt "ondskefulla" saker (om man inte räknar in att hon då och då fuskade med skademagi, förstås, men det gör i alla fall inte jag, skeptiker som jag är).

Jag har läst boken, tittat på bilderna - både de på henne och hennes konst. Jag märker att jag får sympatier för henne. Min psykodynamiska bias gör dessutom att jag tänker mig att hon hade en traumatisk barndom. I så fall hittade hon kanske en nisch där hon kunde hantera den.

Må hon vila i frid.

Avslutningsvis. Om jag hade skrivit lic-uppsatsen idag hade jag inte skrivit det stycke om henne jag inledningsvis citerade. I alla fall inte på det sättet.

Barndomsfavorit på YouTube

Det är något visst med Enid Blyton. Hon var min absoluta favorit i elvaårsåldern, 1966.

Om detta har jag skrivit tidigare.

Nu upptäckte jag att Blytons första "fem-bok", som på svenska hette Fem söker en skatt, finns i filmversion på YouTube.

Den är uppdelad i två delar. Den första kan man se här. Del två följer här.

Har nu sett dessa två delar, det var roligt - och det finns tydligen hur mycket som helst av Blyton på You Tube. Flera filmatiseringar av femböckerna kan man se här...

Jag gillade fem-böckerna, och framförallt "pojkflickan" Georgina. Hon var väl den mest intressanta av karaktärerna. Tillammans med hennes kloka hund Timmy...

Sekten som återuppstod

Jag har just läst ut en spännande bok.

Jag läser inte så snabbt numera, eftersom jag fortfarande inte har vågat operera mina nedfallande ögonlock.... men efter någon vecka var jag klar med Mariette Lindsteins Sekten som återuppstod.

Det är en uppföljare till Sekten på Dimön - som jag skrev om här.

Dessa två romaner handlar alltså om en auktoritär sekt, ViaTerra, som huvudpersonen dras in i, och sedan får kämpa för att lämna. De har ett viktigt budskap, de är spännande, och de är välskrivna.

Och, ja, Lindstein har själv varit scientolog, och lyckades efter många år bryta med den sekten. Vilket förstås gör böckerna extra intressanta.

Men åter till handlingen. När den första boken är slut, är sektledaren Franz Oswald gripen, och man tror att sekten är krossad. Men från fängelset planerar han sin, och sektens, återkomst....

När han kommer ut har redan ViaTerra återuppstått, men Oswald vill uppnå en annan sak också. Han vill krossa den kvinnliga huvudperson som fick honom på fall. Det blir inledningen till en dramatisk strid.

Läs gärna boken (eller båda böckerna, om ni inte läst den första). Den är alltså spännande, och lär oss  dessutom en del om sektmentalitet, och destruktiva övermänniskodrömmar.

Några udda recensioner

Om det fanns någon tidning, förutom Bildjournalen, som jag förknippar med tidig tonår är det Svenska Mad. Jag upptäckte den i trettonårsåldern, och föll genast för den.

Den var hejdlöst rolig, och innehöll också ofta en form av ironisk samhällskritik. Men ofta var den enbart som sagt- hejdlöst rolig.

Av anledningar som jag inte ska gå in på här kom just nr 10/1968 av Mad att få en stark personlig betydelse för mig. Jag hade bort den för länge sedan och för några år sedan fick jag idén att leta efter den i affärer som sålde äldre serier. Till sist hitade jag den.

Även bortsett från det som hade gjort att just detta nummer fick en speciell betydelse för mig kände jag igen ganska så mycket i det.

Bland annat två recensioner som jag hade väldigt roligt åt när det begav sig.

De introducerades på detta sätt. "De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."

Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.

"Handlingen brister i nya telefonkatalogen

"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,

Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.

På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.

Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."

Och det andra:

"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll

Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.

En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.

Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.

Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.

Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "

The Legend of Tarzan

Igår såg jag den nya Tarzan-filmen med en kompis, på bio vid Kungens Kurva.

Den har på en massa ställen angripits för att vara politiskt korrekt. Det var väl för väl att den var det. En politiskt korrekt Tarzan är ju uthärdlig; en politiskt inkorrekt Tarzan vore fasansfull, och skulle gjort att jag lämnat biografen efter tio minuter.

I filmens kontrafaktiska historieskrivning besegrar Tarzan den belgiska kolonialismen i Kongo. Tråkigt nog var det ju något helt annat som hände i verkligheten....

Vill inte direkt säga att den är bra, men den är intressant. Och som sagt uthärdlig, i motsatts till den Tarzan som jag minns från barndomens serietidningar.

Den ena handen vet vad den andra gör

Apropå min förra post. Det visar förstås sig vid lite koll att just Hal is inte är skriven av Leif Nylén, utan av Torkel Rasmusson.

Så jag lägger ut en mycket känd sång som verkligen är skriven av Nylén:  Den ena handen vet vad den andra gör...

Leif Nylén

Får just reda på att Leif Nylén har dött. Känns sorgligt. Han var (bland mycket annat) en av grundarna av Blå Tåget, den kanske mest intressanta av de proggrupper som fanns i Sverige på sjuttiotalet. (Den bildades redan 1969, under namnet Gunder Hägg. 1972 bytte de namn till Blå Tåget.)

Leif Nyléns, och Blå Tågets, musik och texter har på många sätt inspirerat och berört mig, och många andra.

Må han vila i frid.

Och lyssna gärna på Blå Tågets Hal is.

Shocking Blue

Shocking Blue var en holländsk popgrupp som fick en världshit med Venus 1969, och som låg etta på Kvällstopen med denna i februari 1970. Den låt jag själv mest gillade av dem var dock Send me a postcard. Det var deras tredje låt, som gick upp på den holländska  listan i december 1968, och som mest där hamnade på en elfte plats.

Men på Tio i Topp hamnade  den först den 20 juni 1970, stannade kvar till och med den 15 augusti samma år,  och nådde som högst en sjätte plats (Venus kom konstigt nog aldrig upp på Tio i Topp).

Shocking Blue hade från och med 1968 en sammansättning som liknade de svenska mer sentida grupperna Lambretta och Sounds, där sångerskan var kvinnlig, men där resten av gruppen bestod av män. Sångerskan i Shocking Blue var  Mariska Veres. Före 1968 hade gruppen enbart bestått av män.

Efter Venus hade gruppen ingen lika stor hit. Veres lämnade gruppen 1974 för en solokarriär, men gruppen återuppstod 1979.

Sekten på Dimön

Har just läst ut Sekten på Dimön av Mariette Lindstein.

Det är en både spännande och angelägen bok om en kvinna som hamnar i en destruktiv sekt, och hennes kamp för att fly ifrån den. Historien är, liksom sekten, fiktiv, men bygger ändå på en verklighet.

Författaren var nämligen själv aktiv scientolog i 25 år och lyckades själv bryta sig loss från Scientologikyrkan. Detta är naturligtvis bakgrunden till bokens handling.

Boken kan rekommenderas. Började läsa den i går kväll och blev klar i kväll. Det gick nästan inte att slita sig från den...

Midnight Hour

Wilson Picketts In the Midnight Hour användes som signaturmelodi till ett pop-program som sändes från  23 på lördagskvällar under en period i slutet av 60-talet. Jag lyssnade på det då och då.

I vilket fall som helst vet jag att jag lyssnade på det kvällen den 15 februari 1969, för det skrev jag om i min dagbok.

Åke Strömmer var programledare och ett uppmärksammat inslag var Flipp eller flopp? där man röstade om aktuella låtar.

Vad programmet hette? "Midnight Hour" förstås...

Dizzy

Dizzy, Tio i topp-låt med Tommy Roe, från 1969.

The Girl I Knew Somewhere

Det var någon gång i april 1967 jag började lyssna på Tio i Topp. Då låg The Monkees The Girl I Knew Somewhere etta, bland annat lördagen den 15 april, idag för exakt 49 år sedan....

Det var lite udda, för The Girl I Knew Somewhere var egentligen en B-sida på en singel. A-sidan hette A Little Bit Me, A Little Bit You. Men Tio i Topp testade också B-sidor, och de röstande ungdomarna föredrog B-sidan.

The Girl I Knew Somewhere var skriven av en av Monkees-medlemmarna, Michael Nesmith. Den spelades in vid en tidpunkt då Monkees fortfarande inte fick spela på skivorna själva, men de skrev alltså redan då en del av sina egna låtar....

Om man lyssnar på texten är den faktiskt lite underfundig, och faktiskt inte helt banal.

Monkees fick ju ett gediget rykte av att vara en ren konstprodukt. De var ju från början utvalda för att delta i en TV-serie, och de mer stadgade kritikerna fnös åt dem. Lite orättvist, faktiskt, tyckte jag redan då. De gjorde ju inte direkt några mästerverk, men de var ändå mer intressanta än vad de mer magsura kritikerna ville erkänna.
------------------------------------------
PS. Och för den som också vill veta hur A-sidan lät,  så lät den så här.

Tio i Topp

Tio i Topp var ett program som sändes i Sveriges Radio mellan 1961 och 1974. Det var en lista över de tio populäraste låtarna, som fram till sommaren 1968 röstades fram av en publik som röstade genom att trycka på mentometerknappar. Sommaren 1968 ersattes detta system med en statistiskt utvald jury a la Svensktoppen, och programmet blev följaktligen både trögare och tråkigare.

Ja, just, det ja, Svensktoppen. Den andra meningen i inlägget var ju inte helt riktig, i alla fall inte efter ett tag. Det var ungdomar som röstade i Tio i Topp, och de visade sig i stort sett helt ointresserade av sånger som sjöngs på svenska. Nästan inga sådana röstades fram, och efter ungefär ett år startades Svensktoppen, som en lista för just låtar som sjöngs på svenska.

Skiljelinjen gick mellan språken, och inte mellan artisternas härkomst. Såväl svenska och utländska artister som sjöng på engelska (eller någon enstaka gång på något annat icke-svenskt språk) testades till Tio i Topp, medan både svenska, och någon enstaka gång utländska artister som sjöng på svenska, testades till Svensktoppen.

Det här följdes strikt fram till 1969. Då började "ren" popmusik som sjöngs på svenska, och som liknade  Tio i Topp mer än Svensktoppen, att bli mer vanlig. Då började man göra undantag från regeln och en del sånger på svenska testades till Tio i Topp istället för till Svensktoppen. Det första, så vitt jag kan se, var Pugh Rogerfeldts "Här kommer natten".

Tio i Topp lades ner 1974 (och följdes för övrigt ett år senare av försäljningslistan Kvällstoppen  som lades ner 1975). Det var så att säga en olycklig bieffekt av vänstervågen, Att tävla med musik sågs som något borgerligt, och därför skulle topplistor bort. Svensktoppen klarade sig dock undan, och finns kvar än idag.

Att all tävlan av varje slag skulle vara borgerlig ser jag som en underlig idé, som närmast påminner om några av hugskotten i kulturrevolutionens Kina. Om man skulle vara mot all tävlan skulle ju även idrottstävlingar vara förbjudna. Att det fanns program som presenterade de låtar som var populärast, utifrån försäljning eller omröstningsresultat,  fyllde ju ett uppenbart behov. Själv satt jag som klistrad framför både Tio i Topp och Kvällstoppen från och med våren 1967, fram till ungefär 1970-71.

Som barn hade jag - och det har jag skrivit om förut  - länge en lillgammalt avvisande inställning till popmusik. Jag var i det närmaste programmerad till att tänka som (fyrkantiga) vuxna och inte som barn, och jag hade "vuxenvärderingen” att popmusik var skränig, och något man inte skulle lyssna på.

En gång i våren 1966 bröt jag, tillsammans med min bror, mot denna programmering. Vi vågade oss på att lyssna igenom ett helt Tio i Topp-program . Det enda jag minns från det idag var LOD med Lee Kings.

Men sedan var det stopp. Jag lyssnade inte mer på Tio i Topp detta år.

Men så kom ... Monkees våren 1967.  Det var en TV-serie med en ny popgrupp från USA, som de vuxna sades ogilla för att gruppen påstods inte spela själva... Jag var till en början reserverad, men jag fastnade ändå snart för deras roliga TV-serie, och började efter ett tag också gilla musiken. Och sedan var vallen bruten.

Så jag började lyssna på Tio i Topp. Det sändes på lördagar kl. 15 och då brukade vi vid den tiden på året vara i sommarstugan i Gräddö, så jag satt utomhus i den relativa vårvärmen och lyssnade på just Tio i Topp. Jag var snart förundrad öve hur bra jag tyckte det mesta var. Och sedan dröjde det för övrigt inte länge förrän jag också lyssnade på Kvällstoppen, på tisdagar 18.30.

Tio i topp var som jag antytt bäst fram till sommaren 1968. Det var alltså fram till dess ungdomar som röstade genom att samlas  på en plats och trycka på mentometerknappar.  Efter ett tag blev det tre platser, för att förhindra risken för fusk, dvs att en popgrupp mobiliserade sina fans till en viss plats för att rösta på dem. Det hände faktiskt  några gånger.

Det var dynamiskt, det var kul, det var en rörlig lista. Men när det blev en statistiskt utvald jury blev det segare, mindre rörligt, och faktiskt också mindre popinriktat. De mest sliskiga schlagers kunde nu komma högt, bara de sjöngs på engelska. Tio i Topp började likna Svensktoppen.

Hösten 1970 blev jag politiskt aktiv, och började lyssna betydligt mindre på både Tio i topp och Kvällstoppen.  Men det slutliga avbräcket kom när jag blev psykotisk våren 1971. Då slutade jag lyssna nästan helt, och i stort sett hörde jag knappast något alls på Tio i Topp under de tre år det hade kvar att leva...

Däremot minns jag faktiskt att jag den 29 april 1975 fick för mig att lyssna på Kvällstoppen, som snart också det skulle läggas ner. Jag minns dagen mycket väl för det var dagen innan FNL befriade Saigon och Vietnamkriget var slut.

Tio i Topp var en källa till glädje när jag upptäckte  det 1967. Och jag fick väl en ren dejavu-känsla när jag för några år sedan införskaffade Eric Hallbergs och Ulf Henningssons bok "Tio i Topp med de utslagna på försök 1961-74" (Premium Publisher 2012). Där finns alla listorna, men också historik,  personliga minnen, presentationer av artister och mycket annat. De som verkligen har en nostalgi för denna period rekommenderas varmt att skaffa den!

Romantiska Beatles från 1964

Jag hörde I Feel Fine första gången i oktober 1967, när jag var 12. Då var den redan tre år gammal, den gavs ut i slutet av 1964. Jag fick en form av innerligt romantisk känsla när jag hörde den.

Det förblev nog en av mina Beatlesfavoriter under hela tonåren. Den var glad, okomplicerad och hoppfull. Texten var väl inte så värst komplex, men den gick in i mig då.

Och jag tycker om den mycket även idag... Ger en form av nostalgisk känsla, av lite vemodig glädje.

..."och vi som ser hur allt går till får veta att vi drömt"...

Upptäcker plötsligt en You Tube-video där Lisa Ekdahl sjunger En kungens man på en konsert som hölls till minne av Björn Afzelius.

En kungens man är en närmast överväldigande, och mycket effektiv sång. Jag hörde den första gången 1981, på Jakobsbergs Folkhögskola, och då i en version av Monica Törnell.

Den skrevs ju och gjordes först av Björn Afzelius, och till julen 1982 fick jag en samlings-LP med Björn Afzelius i julklapp.

Jag hade då aldrig hört hans egen version av En kungens man, och den fanns på skivan. Jag minns att när jag väl kom till den sista versen av sången började jag faktiskt gråta. Jag var helt tagen.

Den sista versen knyter ihop hela sången. Det handlar inte endast om en enskild händelse, utan om makt och förtryck, hur de som gör motstånd straffas - och hur de som berättar bortförklaras. Den är på sätt och vis genial i sin enkelhet.

Lisa Ekdahls version här är ovanligt intensiv och uttrycksfull. Den är förmodligen den mest uttrycksfulla jag har sett. Ljudkvalitén på videon är tyvärr inte den bästa (i alla fall inte när den spelas i min dator!), men den är i högsta grad värd att se för den intensitet som uttrycks i både sången och kroppsspråket.

Jag visste inte alls att Lisa Ekdahl hade gjort en version av sången. Jag är glad att jag upptäckte den.

Och se (och lyssna) gärna på videon!

Men Supremes...

... har väl aldrig funnits någon anledning att bli rädd för.

De var väl en av mina favoritgrupper i tonåren, ända sedan jag sommaren 1967 först hörde The Happening på Tio i Topp.

Men den kanske jag lägger ut någon annan gång, Nu länkar jag istället till en annan av deras sånger, Reflections.

Det är den första låt av Supremes där de experimenterade med någon form av psykedeliska ljudeffekter..

Mer om denna sång kan man läsa på Wikipedia.

Creatures of the night

Under 1984 och 1985 hade jag ofta ångest och svårt att sova, så jag lyssnade på radio halva nätterna. Då spelades ofta Laura Branigans Self Control , och gav mig en allmän känsla av kuslighet, som inte direkt gjorde det lättare att sova.

Och då hade jag inte ens sett musikvideon. Det var nog tur det...  med den sinnesstämning jag befann mig i då skulle jag nog blivit ganska så rädd.

Idag blir jag inte rädd av den, bör jag nog tillägga.

När Amor skjuter pilar

Hösten 1968 låg Little Arrows med Leapy Lee på topplistorna. Lyssna gärna på den här...

Den som lyssnar kan möjligen undra vilken den pojke är som inledningsvis beskrivs skjuta iväg pilarna.

Det är (förstås) den romerske guden Cupid (också kallad Amor) som skjuter pilar som gör de som träffas av dem upptända av förälskelse och/eller åtrå.

I den svenska översättningen som sjöngs av Ewa Roos, blev det mer uppenbart, då dess titel helt enkelt var Amors pilar.

Ewa Roos version finns nu inte på YouTube, så jag har ingen länk till den här. Jag tycker själv nog att Leapy Lees version är bättre, så det gör ju inte så mycket.


Amors ritt på en delfin (Peter Paul Rubens).

Mannen på verandan

Det är nog många som skulle kunna identifiera sig, eller åtminstone borde kunna göra det, med huvudpersonen i denna sång av Blå Tåget från 1974.

Den är suggestiv, lite kuslig och (tycker jag) mycket stämningsfull, och väcker i alla fall för mig många tankar och känslor...

Jag väljer att citera ett parti ur texten, som ger en antydan om sångens karaktär.

"På natten ser han bara femti meter
från verandan där kaminen lyser röd.
Därbortom verklighetens hemligheter,
där pågår nu en kamp på liv och död.

Han vet vad varje stjärnbild föreställer,
den ena natten är den andra lik.
Men han förstår inte vad kampen gäller
och kämpar med sin stigande panik."

Lyssna mycket gärna på den.

Älvorna

Upptäcket att jag inte endast måsta ha missat melodifestivalen 2004, utan tydligen också Sareks sång Älvorna.

Det är inte den enda sång Sarek gjort om folktroväsen, jag återkommer kanske efter ett tag till en annan av dessa.

Scenframträdandet till Älvorna är ganska så suggestivt, kolla gärna länken ovan!